Jag är så glad att Lazagne äntligen är min och att han får stanna hos oss! Man känner faktiskt lite annorlunda och mer långsiktigt för honom nu. Men jag har alltid behandlat honom som min egna och det skulle vara svårt som fan att ersätta honom.
Äntligen har den där jävla klumpen i magen lämnat mig. Nu känner jag hunger igen och gråter inte så fort jag ser honom.